Det finns många minnen så det är svårt att välja en favorit. Den här låten representerar det bästa som hänt mig och det värsta. Kvällen då det tog slut mellan Björn och mig samtidigt som det blev vi för alltid. Lyssna på låten medan du scrollar ner och läser historien vet jag. Är kanske ingen upplyftande historia till en början men en underbar låt.
Det var en kväll för snart tre år. Jag och Björn satt i hans nedsuttna gröna sammetsoffa med medaljonmönster. Som för övrigt var en soffa från NK av 1957 (!) års modell från NK (R.I.P.). Vi var vänner sedan länge och några månaderna tidigare hade vi tagit det ett steg längre. Ett förhållande med förmåner, kravlöst, i väntan på något bättre. Men så satt vi där tillsammans i soffan och vi insåg att det här var sista gången. Att det var slut där och nu. Emot bådas vilja. Vi gick ut och promenerade. Helt plötsligt började det spöregna och vi sprang i en evighet innan vi hittade ett litet plåttak på en halvmeter att söka skydd under. Vi stor tätt för att inte bli mer våta än nödvändigt och kramades. Jag började gråta och Björn snyftade också en aning. För att vi (vilket vi nog inte insåg då men vet idag) var så förkrossande förälskade i varandra. Väl inne igen så råkade vi höra låten ”Tears in the rain” med Robin Beck.
Två veckor, tusentals tankar och stor längtan senare så insåg vi vad vi inte hade sett tidigare. Två veckor senare blev vi tillsammans på riktigt. Och sedan dess har vi aldrig tvekat. Vet inte om det egentligen är ett sånt underbart minne men vad det ledde till är det bästa som någonsin hänt mig. Som ni kanske förstår är det här ”vår låt” numera.. ;-)
